Posts filed under ‘Högskolepedagogik’
Första dagen…
Efter en lång tågresa (5 timmar) var jag äntligen framme i Kalmar! Väl på Brofästet fick jag mitt rum och han lägga in väskan innan det var dags för lunch. Därefter började NU2008.
Under välkomsttalet kom en intressant aspekt upp som berör de kurskataloger där högskolorna presenterar sina program. De är tydligen mer eller mindre helt riktade till personer i åldrarna 19-25 år. Dessutom skrivs det inget om parallellayrken eller om förändringar som har gjorts inom programmen. Som student tycker jag att ett program som utvecklas är intressant och lockar betydligt mer än ett som kan tyckas stå i stiljte. Dessutom lyftes att det som en högskola idag kan vinna studenter på är bra pedagoger och nöjda studenter. Visa mer av det i kurskatalogerna!
Pat Hutchington från USA var inbjuden som föreläsare och detta kändes nästan tvunget att gå och lyssna på. Trots mina något knaggliga kunskaper i engelska lyckades jag hänga med bra.
Pat talade om hur en förändring inom pedagogiken där trenden går mot att elevens upplevelse av sitt lärande ska stå i fokus. Sammanfattningen var i fyra punkter.
- Lyssna på studenten och involvera henne/honom i arbetet med undervisningen och i lärandet.
- Dela och diskutera frågor med dina kollegor.
- Dokumentera upptäckter.
- Bjud in andra.
Under eftermiddagen var jag även med på en workshop. Detta dels för att jag kände mig trött och det var dags för aktivitet dels för att titeln ”Släpp kontrollen och låt studentera skärpa sin förmåga och drivkraft – inquiry based learning” lät spännande.
Det hela inleddes med quescussion vilket innebär att man ska diskutera genom att enbart ställa frågor. Trots att detta låter som en omöjlighet var det faktiskt helt möjligt att genomföra en slags diskussion. Vad vi egentligen fick fram är svårt att säga, men det blev många frågor…
Det som kom fram senare var att för att en student ska trivas och stanna kvar på sin utbildning är trygghet och socialationen viktigast. Om studenten känner sig trygg och kan vara den han/hon är och blir sedd för det är det större chans att utbildningen slutförs på utsatt tid.
I ovanstående kan jag känna igen mig. Högskolan i Halmstad är en liten skola men otroligt trevlig. Kontakten med lärarna är äkta och det käns att de bryr sig om oss studenter. Att matteläraren, som vi hade för över ett år sedan ,stannar och småpratar lite är väl ett bra tecken på god kontakt mellan lärare och student!
Vidare diskuterades det en del om vikten av reflektion kring studentens egna lärande. Det är viktigt att se sitt lärande och sin progression. Frågor som är bra att lyfta är vad som gick bra/inte bra samt varför.
Avslutningsvis kan jag vidabefodra följande :Att lära är inte samma sak som att kunna.
/Åsa
Lärande – och genus
Mina upplevelser från NU2008 i Kalmar börjar med vårsol och småprat i väntan på att konferensen ska komma igång. Denna eftermiddag har jag fått tankar utifrån Pat Hutchins idéer om utvecklande av lärande och lärmetoder genom att lyssna till studenten och involvera studenten i dennes lärandeprocess, dela frågor med kolleger, dokumentera och invitera andra i tankar och processer. Dessa hade jag med mig till workshopen om Inquiry based learning, som också inbegrep att involvera studenterna i deras lärande. Detta görs genom att ställa frågor som diskussion, jobba mot kursmål, feedback både från lärare, kursare och sig själv. Studenterna får här arbetar fram bra vetenskapliga frågor att utgå ifrån för sitt eget lärande. Viktigt är att skaffa ett bra klimat som tillåter att lärande och inte bara kunnande.
Jag var också och lyssnade på hur man blev fysiker, som en social praktik och som ett görande. Fysikerkulturen behöver synliggöras för studenter (och fysikerlärare) och de måste få redskap för hur de ska handskas med den. Alltså fysik borde ses i ett vidare perspektiv, inte bara rena ämnet, avskalat från verkligheten.
Resurser, som vanligt… eller?
Manne har ju redan gått igenom key-noteföredraget av Pat Hutchins på ett bra sätt, men jag måste få lägga till en reflektion. En av de efterföljande frågorna handlade nämligen om hur det ska finnas tid och pengar till allt detta arbete som borde göras på alla möjliga håll och kanter i den akademiska världen. Svaret blev det förväntade: det pedagogiska utvecklingsarbetet måste komma in som en naturlig del av den undervisningsverksamhet som finns på lärosätena. Tyvärr är det resurs- och tidsbrist som till stor del dominerar min bild av den pedagogiska utvecklingen vid våra lärosäten eftersom jag alltid möter den oavsett vart jag vänder mig.
Pat betonade dock en annan aspekt som egentligen är lika självklar: det finns onekligen en hel del saker som görs trots bristen på tid och pengar (NU2008 är ett levande bevis för det). Jag har först på senare tid insett att detta inte alltid har varit fallet – under de senaste 10-20 åren har aktiviteten ökat markant och tydligen fortsätter den att öka. I alla fall om man ska tro på dem som har varit med ett tag…
Själv har jag svårt att förstå hur man tidigare har kunnat bedriva undervisning utan att föra ett strategiskt och genomtänkt utvecklingsarbete, men jag är väldigt glad över att inställningen har ändrats. Återstår bara att se hur bra det blir.
/Tomas Ö
En intressant fråga som får betydelse
Pat Hutching, en kvinna från USA och med en mycket härlig dialekt, har under dagen presenterat en session som hette och handlade om ”The Teachin Commons and the Scholarship of teaching and learning”. Förutom en intressant bakgrund till ämnet leddes åhörarna fram till frågan om vad man som lärare kan ställa för frågor för att främja studentens reflekterande över sitt eget lärande. Genom en gemensam diskussion framkom bland annat frågor som: ”Vad är det viktigaste du lärt dig än så länge?” och ”Hur skiljer sig denna kurs från andra?” och övriga frågor kring litteraturen och ämne.
Det känns helt relevant att diskutera och belysa hur dessa frågor kan hjälpa studenter till självreflektion och förbättrat lärande. Det är jag helt med på! Hur ska man annars påminnas om vilka framsteg man gör? Det jag dock funderar kring är hur många frågor vi ställer som handlar om kunskapen i relation till praktiken? Dvs. de frågor som sträcker sig utöver ”Vad har du lärt dig” och ”vad handlar böckerna om”. För tillfället skriver jag mitt examensarbete inom ”nätbaserat lärande” och har utfört ett antal intervjuer med nätstudenter. En fråga vi ställde var, förutom ”Vad har du lärt dig” också ”vilken nytta har du av detta i din vardag/sysselsättning?”. I princip ingen av studenterna hade funderat kring detta varken när de sökte till kursen eller under kursens gång. Tanken är helt enkelt att kanske bredda denna fråga och mer än skapa självreflektion om lärande, även öppna upp för vad lärandet kan användas till i praktiken.
/Fanny
Intressant om mångfald
Ann-Charlotte Ek pratar nu om ”Heterogenitet som resurs i akademiska undervisningsrum – att aktivt stimulera användandet av sociala erfarenheter för att skapa en artikulerad kunskapssyn hos studenter”.
Helt i linje med mina egna åsikter har Ann-Charlotte och andra från Malmö högskola (kanske inte en slump att jag sympatiserar med något från ”mitt” lärosäte) arbetat med att använda mångfalden i en klass. Att uppmuntra till användande av olika erfarenheter och perspektiv och stimulera det genom att inte bara utgå från det verbala eller textbaserade.
Det ska väl sägas att jag brukar ha det som lättast när just det verbala och textbaserade är det som gäller, men det hindrar inte att jag verkligen uppskattar ansatsen.
Intressant också att projektet mottogs väl av studenter, men med viss skepsis från lärarkollegor. Fast kanske inte helt oväntat – åtminstone hos mig finns det en föreställning om att den här typen av tankar är ”moderna” och mer accepterade hos oss som är yngre (därmed inte sagt att alla studenter är yngre än sina lärare).
/manne
Begreppsförvirrat Bologna som tappat sikte på målen?
Under eftermiddagen kan vi som deltar i konferensen välja att delta i en rad olika spår (Se Detaljprogrammet i pdf ). Jag valde att följa ”Breddad rekryterng och det universella universitetet”, där Åsa Lindberg-Sand är först ut på temat ”Löftena kunna ej svikas? Läranderesultat som verbal utfästelse om en överenskommelse mellan mål, bedömning och resultat i högre utbildning”.
Hittills har hon kommit med två saker, som båda är relativt nya för mig. Dels har hon visat hur begreppsförvirring råder kring begreppet ”Learning outcomes” – handlar det om MÅL eller handlar det om en beskrivning av faktiska kunskaper/kompetenser.
Känns väldigt uppenbart när hon satt fingret på det, men det var inget jag hade tänkt på tidigare. Kanske inte så där ohyggligt avgörande eller intressant ändå.
Hennes tankar kring hur Bologna har blivit likställt med en läroplansreform känns viktigare. Jag har länge känt att Bolognaprocessen har blivit en administrativ reform med liten faktiskt betydelse för undervisningen åtminstone på kort sikt.
Förhoppningsvis leder det på lång sikt till att vi får den genomgripande förändring av högre utbildning som Bologna skulle syfta till, men just nu känns implementeringen av Bologna för mig mest som en kosmetisk ändring av det vi hela tiden haft.
/manne
Pat Hutchings och förhållningssätt/värderingar
Pat Hutchings (den första keynote speakern på NU2008) har precis fått hela auditoriumet att diskutera vilken typ av frågor en lärare kan ställa till sina studenter för att uppmuntra till ett bättre lärande genom reflektioner kring lärandet och utbildningen. Här är tre exempel som hon nämnde innan:
How is this chemistry course different from others you have taken?
How do you use the textbook?
How is different from what you have done earlier?
—
Påminner väl en hel del om (väldigt konkretiserat) konkretiserade frågor på de lärandemål som har att göra med förhållningssätt och värderingar, vilka i stor utsträckning rör sig kring reflektion över den egna kunskapen. Som det t ex formuleras i examenssordningen för kandidatexamen:
– visa insikt om kunskapens roll i samhaället och om människors ansvar
för hur den används, och
– visa förmåga att identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att
utveckla sin kompetens
.. liksom det givetvis rent allmänt passar bra in på den allmänna princip om studentcentrerat och studentaktivt lärande vi nu är på väg mot i och med Bolognaprocessen i stort.
Föreläsningen fokuserar mycket på kommunikation och reflektion kring lärandet, särskilt utanför dom givna ramarna och t ex mellan olika ämnesdiscipliner. Samarbete är ett nyckelord, mellan lärare och studenter, mellan lärare från olika discipliner.
Som det citat Hutchings ger oss angående det gemensamma, ”the commons”:
”The point and the power of the commons, then, is to do what its name implies: constitute a shared space, a lingua franca, a network of intersections and connections across otherwise diverse practices and communitites.”
Huber and Hutchings
Det hela ger mig ett sympatiskt intryck, och är svårt att inte hålla med om. Inte särskilt nytt, men en bra syntes av sånt man hört talas om förut. En helt okej start på konferensen.
/manne
