Key-note-föredraget av John Storan om breddad rekrytering blev lite väl översiktligt och långt. Det senare innebar tyvärr att jag inte hann ställa den fråga som jag hade. John nämnde nämligen att de forskningstunga lärosätena (i Sverige menade han bl.a. Lund, Uppsala och KI) inte har samma ansvar för breddad rekrytering som de övriga. Samtidigt påpekade han några minuter senare att han var besviken på hur de stora universiteten i England sköter sig när det gäller denna fråga. Detta behöver inte vara någon direkt motsättning men jag tycker det hade varit intressant att höra honom utveckla det första påståendet (som känns som ett ”svära i kyrkan”-uttalande) och svara på frågan: i vilken mening tycker du att de forskningstunga universiteten har mindre ansvar?

I övrigt tycker jag att det har varit förvånandsvärt lite sessioner som har berört Bologna. Jag var på två seissioner där Bologna togs upp, dels Åsa Lindberg-Sands föredrag under onsdagen och dels när jag själv var med och presenterade KUL-projektet under fredagen. Däremot kom pandeldebatten (med Lena Adamsson (HSV), Agneta Bladh (rektor HiK), Kerstin Sahlin (prorektor UU), Manne Gerell (studentaktiv NSHU:are) och Roger Säljö (professor i pedagogik vid GU)) in på en hel del Bologna. Manne var övertygad om att Bologna-processen än så länge mest bestått av att kursplaner, utbildningsplaner och andra dokument har skrivts om för att passa mallen utan att det har inneburit några faktiska förändringar för studenterna. Man anade nästan att han ville säga att processen till stor del präglats av att man velat genomföra förändringarna utan att påverka hur det sett ut tidigare, vilket nog inte är en helt felaktig analys. Lena tog upp en undersökning av kursplaner som visade att det var stora skillnader i hur mycket som verkligen hade förändrats mellan olika institutioner, speciellt kursmålens mätbarhet var ett kriterium som många hade missat. Eftersom det är just sådana här frågor som vi i KUL-projektet ska titta på så kändes det bra att i alla fall panelen var intresserad av dem. Vi har hittills märkt att Bologna faktiskt inneburit att någonting har hänt på kursplannivå och nu gäller det att undersöka hur detta har påverkat studenternas vardag. Redan nu är det tydligt att processen i vissa fall har inneburit en markant förändring för studenterna, men i andra fall är det betydligt mer osäkert. Sen kan man alltid ställa sig frågan om den förändring som skett var den önskade och om den var till det bättre?

En sista fundering innan jag stänger webläsaren handlar om de lokaler vi använde oss av. Förstår nämligen inte vad det är för vits med att dela upp toaletter i herr och dam om det inte finns pissoarer på herrtoan. Vad vinner man på det förutom att män får förmånen att tvätta händer tillsammans med män och att kvinnor får tvätta tillsammans med kvinnor? Om det är någon som har förstått detta så tar jag gärna emot upplysningar.

Tack Gunnel, tack NSHU, jättetack Yeal och tack för mig!

/Tomas Ö

Det är tydligt och också uppmärksammat att det råder en värderingsproblematik gällande forskning kontra undervisning, vilket är synd eftersom ju lärosäten för högre studier fått i uppdrag att bedriva båda. Och båda behövs, det kan vi ju vara överens om. Men att det ena skulle vara mer värt än det andra är en tradition som måste förändras. En konferens som denna där frågan delvis lyfts är en god början. Men jag tror också att det skulle vara relevant att ställa frågan i vilket syfte man bedriver undervisning. Är det för att popularisera den akademiska världen eller för att ge den ”allmänna” arbetsmarknaden tillskott? Jag tror nämligen att det är där den stora skillnaden mellan de ”traditionella” studenterna och de ”nya” studenterna ligger. Förr studerade man i högre grad med syftet att göra akademisk karriär, nu vill man få tillträde till arbetsmarknaden med högskoleutbildningen som biljett. (Möjligen som ett resultat av politikernas lobbande för högskolestudier i mitten/slutet av 90-talet när arbetslösheten var som värst.) Tyvärr tror jag inte att den biljetten alltid är giltig, åtminstone inte om man inte har en specifikt yrkesinriktad examen. Antingen är den svenska arbetsmarknaden inte anpassad för akademiker, eller också inser inte arbetsgivarna riktigt vidden av högre studier. Nu talar jag inte om den specifika ämneskunskapen utan om den kompetens man får på köpet oavsett om man läser idéhistoria, datavetenskap eller juridik. Högre studier måste alltid, alltid hålla en akademisk nivå och kraven får absolut inte sänkas pga någon slags anpassning till nya studentgrupper, men man måste också komma ihåg att alla inte är där för att göra akademisk karriär.

När Bolognaprocessen härjade som värst var jag uppslukad av min D-uppsats och när jag vaknade upp var alla för trötta på ”the B-word” för att svara på frågor om den. Men som jag förstår det innebar den ett tröttsamt anpassningsarbete med omformuleringar och dylikt. Den springande punkten är dock att man kan skriva kursplaner tills man blir blå, verkställandet av dem sker ändå i klassrummen (de faktiska och de virtuella) och beror på en mängd olika saker, men bl a på lärarens inställning till studenter och undervisning i allmänhet. Tyvärr har jag märkt tendenser på ett slags studentförakt (till och med under den här konferensen). Visst finns det outhärdligt lata och ofokuserade studenter som bara vill glida genom kurserna, men resten av oss förtjänar inte att drabbas av deras dåliga rykte. Vi är, precis som tagits upp flera gånger, ingen homogen grupp utan individer. När man lägger ner tid och energi på att engagera sig i studier är det oerhört nedslående att gång efter annan mötas av en stor lapp som förkunnar att föreläsningen är inställd och därtill att många gånger inte få tillgång till stort mer än en litteraturlista och ett datum för sluttentan. Därför är jag riktigt glad över att under de här tre dagarna ha fått möta och lyssna till en mängd lärare som finner tid och ork att engagera sig både i forskning och undervisning. Slutligen: ömsesidig respekt och kommunikation mellan lärare och studenter är kanske inte lösningen på alla problem, men väl en bit på väg.

Till sist vill jag tacka Gunnel Wännman-Toresson och NSHU för inbjudan till konferensen och David Richardson för att han rekommenderade mig. Och naturligtvis tack till Yeal Tågerud och hennes team för ett proffsigt genomförande.

//Mia

Efter att ha lämnat förmiddagens spontansession kring kodade tentor är vi både mycket bestörta över den diskussion som ”ickefördes” om för- och nackdelar med anonyma tentor. Diskussionen leddes hela tiden till att finna argument för varför man inte ska använda sig av kodning. Exempel på kommentarer under sessionen är: ”I klasser på 150 studenter känner man ändå inte igen sina studenter”, ”Man kan rätta upp en students tenta för att undvika konflikter”, ”Dagsformen avgör hur man rättar” osv. Vi menar att detta visar på en oprofessionell hållning av deltagarna vid sessionen. Varför ska studenter skriva namnet på tentan om lärarna ändå inte känner igen dem i klassrummet eller om lärarens humör får avgöra?

Vi framförde att det är kursplanens innehåll som ska examineras och inte handstil, ordval, social kompetens etc. Vidare är det viktigt att en helhetsbedömning kan göras, men inte vid rättningen av tentan utan vid den efterföljande betygskonferensen. Ett starkt argument för kodade tentor ur ett studentperspektiv, som vi också poängterade, är rättigheten att bedömas likvärdigt och inte utifrån kön, etnicitet, funktionshinder etc. Den stora fördelen för lärare att använda kodade tentor är att eventuella misstankar om diskriminering minimeras.

Slutligen är det viktigt att återigen poängtera att det som ska bedömas är kunskapen hos studenterna, inte personligheten

/Monica & Helena

Konflikter inom grupparbete är nog något som alla studenter någon gång varit med. dessa konflikter handlar främst om  ambitionsnivåer och livsstilsskillnadet vilket resulterar i svårigheter att få ihop tider som passar alla. Även hur deltagarna i gruppen intar sina roller tycks vara ett problem om detta ej fungerar. Något som då kan behövas är kunskap om gruppdynamik samt en tydligare information om varför grupparbetet är det aktuella arbetssättet som valts. Reflektioner som görs tillsammans blir oftast bra mycket bättre än om alla reflekterar i sin egen kammare.

Om en konflikt uppstår förslår Ingrid att en utomstående pedagog tas in som medlare i gruppen. Detta för att inte studenterna skall uppleva att de blir bedömda även i konfliksituationen. Dena lösning anser jag är mycket bra och är något som jag kommer att ta med mig hem.

Vidare sa Ingrid att när eleverna kommer från gymnasiet bör de medvetet aktivit ta steget till att bli studenter. Det ligger en skillnad i begreppen som borde lyftas i introduktionen på högskolorna.

/Åsa

På högskolan i Borås har ett projekt om reflektion som ett verktyg för sin utveckling i sin lärarroll använts. Detta är något som jag känner igen från min egen lärarutbildning som jag är inne i nu. likaväl känner jag igen de frågor och debn attityd som finns kring reflekterandet hos de studenter som citeras i Sonjas rapport. det är faktiskt ingen självklarhet att kunna reflektera. det är svårt att veta jur man ska göra för att det ska ge mig något. samtidigt som en reflektion inte ska vara prestationsinriktad vill jag som student få en respons på det som jag skriver, vilket blir en poradoxal situation. Därför anser jag att Sonjas metoder där en utomstående lärare från skol/förskoleverkstamheten kommer in som mentor för studenterna i reflektionssammanhang. På detta sätt så uteblir bedömningsmomentet som studentetn kan uppleva sker om examinatorn läser relektionerna.

Dock kan jag ställa mig frågande till hur ofta en reflektion ska ske. Ska den verkligen ske efter varje föreläsning, workshop eller seminarium? jag är av den åsikten att det är för ofta och att det snarare kan tendera till att bli slentrian i skrivandet.

Något jag eftertraktar är hur man egentligen ska reflektera för att se sin progression i sin yrkesrolls skapande. Jah anser att det borde diskuteras mer kring vad en reflektion egentligen innebär och hur den bör/kan skrivas för att kunna användas i syftet att se utecklingen.

/Åsa

Men hur görs lärarrollen och hur kan den förändras? I universitetsvärlden har tidigare inte den premierats som engagerat sig i undervisning. På senare tid håller detta på att förändras, men hur ska lärarskapet uvecklas? Ett förslag är att närma sig det på samma sätt som en forskare närmar sig sitt forskningsområde, men ett prövande förhållningssätt, analys osv. Ett annat är att tänka i kvalitetstermer. Hur kan verksamheten/beteenden förbättras/förändras? Utvärdering bör skötas utifrån vad som passar bäst, kanske kommande arbetsgivare kan få inblick i studenters utvärderingar? Samverkansformer mellan olika parter borde ger mer mer heltäckande bild.

Med detta tackar jag för mig. Det har varit givande att få ta del av de samtal som förts på NU2008, nu ska jag hem och processa!

/Malin

/Fanny

Tyvärr har en sådan här nymodighet fått ett relativt svalt mottagande av kemistudenterna som är vana vid betydligt mer klassiska undervisningsformer. Jag och större delen av de övriga åhörarna blev dock eld och lågor över detta inspirerande föredrag – bäst hittills!!!

/Tomas Ö

/Tomas Ö

Ämnet knyter även an till Anders Ahlbergs föredrag om hans undersökning av undervisningens status bland lektorer och professorer på den forskningstunga naturvetenskapliga fakulteten i Lund.  Resultatet är verkligen intressant, jag rekommenderar att läsa artikeln; du hittar den här (inte för att jag har hunnit göra det själv än, men ändå). Antar att ingen blir förvånad om jag avslöjar att många lärare betraktar lärandet som något som händer bara lärarna och den akademiska miljön är bra? Inte heller att många vill ha tid till egen forskning som belöning för goda pedagogiska insatser istället för mer tid till pedagogisk utveckling kan tyvärr anses vara det, inte för mig som är naturvetare i alla fall. 

/Tomas Ö