När jag läste fysik på 90-talet, gjordes den kvinnovänlig genom att lärarna tog didaktiska exempel från hemmet (som ju traditionellt anses vara kvinnans område och ansvar). T.ex. kunde centripetalkraften åskådliggöras genom centrifugeringen i en tvättmaskin! Samtidigt blev vi kvinnor behandlade som småflickor, vilket resulterade i att några agerade som sådana. Att frånsäga sig sin kvinnlighet för att få vara delaktig i fysikkulturens ”normala” grabbighet slår på något sätt tillbaka eftersom kvinnan inte kommer undan stigmatiseringen.
Jag har för mig att det har startats upp ett forskningsprojekt med syfte att granska fysikkulturens/naturvetenskapskulturens påstådda objektivitet.
/Malin